De får sova på sjukhuset, de får lite mat här och när en personal har en urvuxen tröja eller en byxa så ger hon den till barnen. Jacinta gav personalen på sjukhuset några kronor och bad dem köpa lite frukt eller godis till barnen så att de också kunde få uppleva lite fest denna frihetens dag.

Det var början. Under sina veckor i Kenya mötte hon sedan överallt fattigdomen, svälten och utsattheten hos de tusen och åter tusen barn som blivit föräldralösa genom AIDS-epidemin. Det hon såg gjorde det omöjligt att bara vända åter till Sverige och vardagslunken. Hon måste bara göra något. Hon beslutade sig för att öppna ett barnhem.

Jacinta kom från Kenya till Sverige för sexton år sedan. Hon var trött på Kenya och hade en bror i Sverige. När hon kom hit arbetade hon först som allt i allo på Kanadas ambassad. Men efter två år utbildade hon sig på Stadshagens vårdgymnasium och inom vården har hon förblivit sedan dess. Nu arbetar hon på Åsen ett av Stockholms kommun drivet ålderdomshem och när hon är ledig därifrån arbetar hon extra på ett servicehem. Pengarna som blir över skickar hon till det barnhem som hon sex månader efter sitt beslut lät bygga i Nakuru.

På mark som Jacinta äger står idag ett provisoriskt hus. Där bor åtta föräldralösa barn omhändertagna av två kvinnor. - Den ena kvinnans man hade plötsligt fått en större summa pengar och beslutade sig för att investera dem i en ny fru. Så han slängde ut den gamla..... Med sina två egna barn har den kvinnan nu flyttat in i barnhemmet och blivit tiobarnsmor. Till sin hjälp har hon ytterligare en kvinna som står Jacinta mycket nära. -Vi har vuxit upp som systrar. Jag vet vad hon går för. Jag vet att hon kan leva upp till det krav som måste uppfyllas: att ge de här barnen villkorslös kärlek.

Barnen som alla är föräldralösa kommer ändå från lite olika förhållanden. En pojke bodde hos sin alkoholiserade morbror där han blev slagen och ibland inte ens insläppt i huset. En annan pojke kommer direkt från gatan, från sniffning, svält och kriminalitet. En flicka bodde med sin sjuka och svaga mormor som dessutom tog hand om flickans HIV-smittade lillebror. Han fick inte komma med till Jacintas barnhem fastän mormor bönade och bad.

- Det är hemskt. Du förstår jag vill ju inget hellre än att ta hand om honom också men det går bara inte. I nuläget har jag ju inga som helst medicinska möjligheter att ta hand om sjuka barn. Alla de åtta barnen på barnhemmet är hiv-testade och friska.

- De var förstås undernärda och hade andra sjukdomar när de kom men de är inte HIV-positiva. När det gäller AIDS-problematiken har kenyanska staten har agerat som många andra stater. Helt enkelt vägrat att se problemet.

- De låtsades att HIV och AIDS inte fanns. Nu har de äntligen erkänt problemet.

Men nu är det för sent. Katastrofen är redan ett faktum. Trots det dystra läget är Jacinta full av entusiasm och har storstilade planer för barnhemmets framtid. I framtiden tänker sig Jacinta en hel barnhemsby med egen skola med plats för 500 barn. Det låter som en helt annan sak än ett litet hus för åtta barn. Förlorar man inte mycket av hemkänsla och närhet om man bygger en sådan jätteinstitution ? - Jo, så kan man förstås tänka. Men när man har sett situationen i Kenya, när man har sett alla föräldralösa barn då är femhundra platser ingenting ! Entusiasm har hon alltså gott om men med pengar är det däremot sämre beställt. Jacinta har just börjat det strävsamma jobbet att skriva brev till stora organisationer och be om pengar. Av svenska Unicef har hon fått svaret att när det lokala Unicef givit projektet sitt godkännande så kan de ta upp frågan till behandling. Liknande svar har hon fått av andra internationella organisationer. Men medan administrationen jobbar, växer barnen ur kläderna, läser ur böckerna och tömmer matförråden. Fram till dess att breven givit resultat är hon och barnen därför helt beroende av omgivningens hjälp.

Phyllis memorial Children's home
P.O. Kampi ya moto , via Nakuru , Kenya